Varför gör vi den här resan?

När jag och Tobias träffades för 2,5 år sen så tog det inte många pratstunder innan han nämnde sin tjejkompis som hade cyklat till Indien på sin cykel. Hon hade helt enkelt bara tagit sin enkla cykel och tagit sig hela vägen till Indien helt på egen hand. Jobbat längs vägen, och självklart mött vänner och stannat till här och där. Jag blev helt såld på idén. Jag blev sprudlande. Senare på kvällen gjorde jag ett instagram inlägg med hashtaggen #jagvillcyklatillindien, utan att faktiskt tro på att det SKULLE KUNNA BLI AV. Jag drömde mig iväg om ett liv på resande fot. Friheten. Utvecklingen av att möta människor längs vägen. Komma ut i friluften. Allt detta tände eld i själen på mig. Jag hade länge känt mig fast i en glödlös spiral. En spiral av att bara göra det som jag trodde förväntades av mig.

Vi pratade vidare om drömmar den kvällen. Vi stannade uppe länge, gick en nattpromenad och tittade på stjärnorna. Samtalen pågick i flera veckor därefter. Veckor blev till månader och nu har vi varit tillsammans i 2 år. Vi har alltid drömt och haft stora visioner. Men vi har också velat fram och tillbaka vad vi ska lägga vår kraft på. Ok, det är mest jag som har velat. Jag har varit rädd.

Rädd att inte göra rätt.
Rädd att inse att jag valde fel.
Rädd för otryggheten.
Rädd för att vara utan jobb med stabil inkomst.
Rädd för att inte vara duktig.
Rädd för att vara vilsen.
Rädd för att folk ska tycka jag är konstig.
Rädd för att inte passa in.
Rädd för mycket…

Jag har mött mina mörkaste, innersta tankar och känslor. Varit i kontakt med så mycket som hindrar mig från att leva. Jag har fått syn på mina blockeringar. Mött mina värsta sidor. Tvivlat. Stormat. Växt.

Jag har insett en sak. Rädslan. ENOUGH !

Nu har vi båda två jobbat på under en lång tid nu. Traditionella heltidsjobb. Fast i rädslan. Försökt trotsa rädslan, då vi startade ett massageföretag. Det gick bra, men ändå åt pipsvängen. Ingen av oss ville helt och fullt satsa. Det kändes inte ”brinnande-i-själen-rätt”. Det fanns ingen passion i att faktiskt stå och massera. Det som var roligt var att skapa. Skapa företaget. Samarbeta. Bygga upp. Marknadsföra. Vi har lagt ner det företaget nu.

Och här är vi nu. Båda fast i heltidsjobb på varsina håll. Ingen glöd. Inget driv i det vi gör. Det är nu vi ska ta VÅRAN enkla cykel och cykla iväg. Bara cykla. Lyssna inåt. Möta våran innersta glädje igen. Hitta svar. Lysa i våran frihet. Börja Skapa igen.

Vi vill se vad som händer med oss. Vad vill vi egentligen göra när vi är fria att göra precis vad vi vill ? Vad kommer våra kreativa själar att hitta på ? Vad har vi lust med ? Hur ska vi få ihop pengar ? Vad krävs för att leva på det här sättet? Vad hittar vi för sätt ?

Vi tror på kraften i riktiga möten med människor. Kraften i att lyssna. Kraften i att fråga. Kraften i att samverka med andra.

Kärlek.

2 thoughts on “Varför gör vi den här resan?

  1. josefin Reply

    Dina ord är så ärliga och känslan som du beskriver tror jag att många av oss kan relatera till. Det är svårt att följa och lyssna på sitt hjärta speciellt eftersom universitetet inte riktigt marknadsför ett sådant koncept…..
    Det krävs därför mycket mod att som ni våga vara en annan typ av människa som ni ännu inte ens själva känner och det ska bli så roligt att tillsammans med er i denna blogg få lära känna dem och deras upplevelser. Därför ska ni veta att när rädslan om rätt och fel ändå kanske börjar knacka på ert medvetandesdörr så låt den inte besegra er utan vila i tanken om att vi är så många här på jorden som läser er blogg och med stolthet hejar och hissar våra flaggor för er!!!!!!!!!!!!!!!

    • changingthestory Reply

      Vilka fantastiska ord. Tack Josefin !! Det är så roligt att du hejar på oss, vi blir så glad att du skriver och intresserar dig. Det betyder mer än du anar, då vi går igenom en stor och läskig förändring just nu. Jag förstår att du har lite liknande upplevelser eftersom du förstår våran grej så bra ; ) Att det är Du vännen som stöttar oss betyder allt lite extra. Du har i mina ögon alltid gått din egen värld, och stått kvar i dig själv. Det beundrar jag verkligen. Jag har alltid sett upp till dig som person, i fotbollen, i skolan. Jag ser verkligen fram emot den dagen vi ses igen, vi har mycket att prata om <3

Leave a Reply